Alla trodde att jag skulle förlora mig till vilken runaway som helst.

En pojke såg på mig en gång och sa:
- Du är väldigt rädd för att tycka om någon va? Tanken på att dra fram känslorna som finns där skrämmer skiten ur dig, eller hur?


Då plockade jag fram min svåra sida, trots att jag egentligen är så enkel.

Vad jag borde gjort var att se honom i ögonen och sagt att inga känslor i världen skrämmer mig. Istället skrattade jag. Blundade hårt. Titta ner i marken och la upp ett försvar.

I natt kom jag fram till att jag inte vill göra om samma sak igen. Jag tänker inte lägga upp något försvar, jag tänker inte vara svårare än jag är. Jag bestämde mig.
För aldrig någonsin har någon sett igenom mig som du gjorde den där natten.

Men när jag öppnade ögonen och vände mig om för att berätta det för dig, då var du inte där.
Och när jag tittade på klockan insåg jag att det var alldeles för sent för att berätta..

Men jag hoppas du förstår det ändå, att jag är inte så svår som jag vill vara.
Jag vill ha dig precis så nära att det gör ont varje gång du vänder bort din blick.

Hon berättade sin historia, och om stykan hon fått

hur världen har ändrats sedan sjukdomen kom.

En kväll satt hon i min säng och talade ett språk jag inte förstod. Hon berättade för mig att jag var den enda som kunde folka hennes känslor och förstå hennes målade tankar. Hon talade om hur hon sovit i en säng full av missförståd, där kuddarna var hårda och lakanet fullt av smulor som skavde sår på hennes skinn. Täcket var inte längre varmt, och mörkret har ätit upp hennes madrass.


Hon sa till mig att hon döpt din personlighet till något hon hatade. Hennes sätt att tala om sig själv fick mig att förstå att egentligen fanns där människor som såg upp till henne, fast hon kände sig som ingen alls. Jag försökte förklara för henne att hon var betydelsefull, att hon lämnat djupa avtryck i andra människor. Men hon hörde inte på, hon begravde sitt huvud i kuddarna och skrek. Jag ville ta hand om henne, ta henne under mina vingar och bära hennes hat för resten av livet bara hon fick må bra, bara hon fick en chans att andas.

Hon beskrev sitt liv som något som ville ändra, något som bara kunde bli bättre. Hon pratade om misstag i timmar. Hon talade ännu mer om chanser hon inte tagit. Chanser hon varit för rädd för att ta, chanser som troligvis hade ändrat hennes liv för länge sedan.

När jag vände mig och för att se på henne, satt hon inte längre i hörnet av sängen och målade sina tankar för mig. Hon var i mitt huvud. Hon var mig.

And for you I keep my legs apart and forget all about my tainted heart.

- Vad tänker du på?
- Ingenting.

Just där kom du in bland mina tankar, jag vet att du såg dem. Du ville höra dem, men jag kunde inte formulera mig. När jag tänker på ingenting tänker jag på allt. Och jag vet att när du frågar ser du rakt in i mig. In i mina tankar, in i mitt hjärta.
Det var sättet du höll om mig på som skapade alla tankar. Det var dina fingrar i mitt hår som gav mig gåshud.

Det är något med sättet du pratar med mig som får mig att tappa andan en kort sekund.

Jag tror du vet att det är dig jag skriver om. Dig och mig. Jag tror att du på något sätt föstår varenda patetiskt formulerad mening, orden med alla de känslor jag vill ha. Jag behöver inte lägga ut din bild och skriva "Det här är till dig".

På något sätt, så tyckte jag om dig just där och då. Jag tyckte om dig på ett alldeles speciellt sätt. Ett sådant sätt som jag kallar "för mycket".

Trots det är jag beredd att chansa. Jag kastar mig ut om du följer med.

Makes me wonder why
Makes me wonder why I'm leaving you behind

Ett nytt meddelande

Hej. Jag tycker om dig och tänker på dig varje dag. Är det mig du skriver om i din blogg? Jag blir ledsen när jag läser den. Ångrar du oss? Well, jag ville bara säga att det var kul att träffa dig idag, även om du inte verkade särskilt lycklig över situationen. Puss.

Jag ångrar inte oss, men jag hatar dig för vad du gjorde emot mig.