Hon berättade sin historia, och om stykan hon fått

hur världen har ändrats sedan sjukdomen kom.

En kväll satt hon i min säng och talade ett språk jag inte förstod. Hon berättade för mig att jag var den enda som kunde folka hennes känslor och förstå hennes målade tankar. Hon talade om hur hon sovit i en säng full av missförståd, där kuddarna var hårda och lakanet fullt av smulor som skavde sår på hennes skinn. Täcket var inte längre varmt, och mörkret har ätit upp hennes madrass.


Hon sa till mig att hon döpt din personlighet till något hon hatade. Hennes sätt att tala om sig själv fick mig att förstå att egentligen fanns där människor som såg upp till henne, fast hon kände sig som ingen alls. Jag försökte förklara för henne att hon var betydelsefull, att hon lämnat djupa avtryck i andra människor. Men hon hörde inte på, hon begravde sitt huvud i kuddarna och skrek. Jag ville ta hand om henne, ta henne under mina vingar och bära hennes hat för resten av livet bara hon fick må bra, bara hon fick en chans att andas.

Hon beskrev sitt liv som något som ville ändra, något som bara kunde bli bättre. Hon pratade om misstag i timmar. Hon talade ännu mer om chanser hon inte tagit. Chanser hon varit för rädd för att ta, chanser som troligvis hade ändrat hennes liv för länge sedan.

När jag vände mig och för att se på henne, satt hon inte längre i hörnet av sängen och målade sina tankar för mig. Hon var i mitt huvud. Hon var mig.