Alla trodde att jag skulle förlora mig till vilken runaway som helst.

En pojke såg på mig en gång och sa:
- Du är väldigt rädd för att tycka om någon va? Tanken på att dra fram känslorna som finns där skrämmer skiten ur dig, eller hur?


Då plockade jag fram min svåra sida, trots att jag egentligen är så enkel.

Vad jag borde gjort var att se honom i ögonen och sagt att inga känslor i världen skrämmer mig. Istället skrattade jag. Blundade hårt. Titta ner i marken och la upp ett försvar.

I natt kom jag fram till att jag inte vill göra om samma sak igen. Jag tänker inte lägga upp något försvar, jag tänker inte vara svårare än jag är. Jag bestämde mig.
För aldrig någonsin har någon sett igenom mig som du gjorde den där natten.

Men när jag öppnade ögonen och vände mig om för att berätta det för dig, då var du inte där.
Och när jag tittade på klockan insåg jag att det var alldeles för sent för att berätta..

Men jag hoppas du förstår det ändå, att jag är inte så svår som jag vill vara.
Jag vill ha dig precis så nära att det gör ont varje gång du vänder bort din blick.